chimalaynen

Jag har upptäckt en sak: jag är inte gullig, och nu pratar vi inte utseendemässigt (för det anser jag mig inte kapabel till att bedömma), utan på ett mer mental plan, om man nu kan säga så. Ja, alltså, ni vet när någon gråter ut och totalt blottar sina känslor, jag är TOTALT oförmögen att hantera en sådan situation. När detta händer på allmän plats finns det alltid minst tre nära vänninor (eftersom att det ofta rör sig om den kvinligare delen av befolkningen) som står runt den känslomässige och mässar: "Åh, gumman, det kommer ordna sig!" Jag tillhör aldrig dessa tre. Detta på grund av att jag helt enkelt har valt att utesluta mig ur den gulligullande delen av befolkningen, eftersom att jag helt enkelt i nittiofem procent av fallen förvärrar situationen. I brist på "Åh gumman"-feeling slutar det oftast med opassande skämt eller dumma kommentarer, som när min kompis kanin hade dött (kvinnan var helt förkrossad) och jag starkt påpekade att jag tyckte människor ger upp för lätt vad det gäller husdjur. Inte bra. Hon blev ICKE glad kan man ju lungt säga. Slutsatsen är alltså, att detta är ett socialt handikapp, som jag tyvärr lider extremt av.
Däremot blir jag desto oftare offer för människor som är på gulligull-humör. Jag är tydligen, ofrivilligt nog, gulligull personifierat, och nu frågar jag: varför? Ser jag ut som en allmänt nedstämd och självmordsbenägen kattunge? Vad är orskaen till alla dessa spontankramar och utdrganden i korridoren där personen i fråga ger mig en bekymrad blick och ställer den oundvikliga frågan: "Hur mår du, gumman?" Detta mysterium fortsätter att gäcka mig!
REPONDEZ S'IL VOUS PLAÎT!