Mitt djupa inlägg (och nej, detta kommer troligen inte att upprepa sig).
Det har alltid förvånat mig hur snabba vi människor är på att radera ut varandra ur våra liv. Eller rättare sagt: hur snabba vi är på att försöka. Vi lyckas aldrig.
Vad händer när du rivit upp lakanen, duschat lite för länge och lämnat fönster och dörrar öppna tills hela huset är iskallt? Du kryper ner i din nybäddade säng, i ett rum som inte luktar något annat än kall nattluft, och inser att allt är precis lika kvävande som innan. De där rena lakanen hade lika gärna kunnat ha varit virade kring din hals, och du kan fortfarande känna fingeravtrycken du tvättade bort från dina höfter. Brännande, pulserande punkter som trycker sig in i huden, och vägrar att släppa taget. Sparka av dig täcket. Det fungerar inte, eller hur? Frågan är om du ska tända lampan, om ljuset eller mörkret är mest tryckande.
Du skulle ju kunna jobba lite, nu när ingen håller dig tillbaka. Slå upp almenackan. Jag lovar att det bara krävs ett enda streck för att stryka det där namnet, men nej, du trycker alldeles för hårt och till sist har du två kvadratcentimeter papper som är genomdränkta med bläck. Svartblå sörja som redan klibbat av sig på dina händer, men du kan fortfarande se bokstäverna, inte sant? När ska du förstå att de inte finns på pappret, utan på din näthinna?
Det kanske hjälper om du slänger ut det där fotografiet på hyllan ovanför datorn. Ni behöver inte stå där och le mot kameran längre. Du klarar av att le själv, så det så. På tal om datorn, så kan du ju rensa ut hårdiskarna också. Allt som inte är enbart ditt behöver inte finnas där längre. Ensam är stark, i nöd och lust.
Förresten, nu när du ändå är uppe och igång, vad ska hända med bokhyllan och garderoben? Du läser ju aldrig thrillers, och det där är inte dina kläder. Släng ut allt. Det hör inte hemma här.
Så, nu är det klart. Här finns bara du, inte ett enda spår av någon annan. Eller jo, vänta lite, du finns ju fortfarande, så egentligen har allt det här inte spelat någon roll. När det bara är du och tomheten kvar, så fylls ju tomrummet automatiskt med dig och dina minnen, och vem finns i dig? Samma person vars liv du precis packade ner i svarta plastsäckar och flyttkartonger. Gratulerar, du har lyckats med det värdelösa konststycket att göra dig av med alla fysiska bevis. Vad är starkast? Fotografiet, ett ögonblickspapper, eller minnet av hur många misslyckade bilder ni fick ta innan båda var nöjda?
Jaha, så nu skall du börja gråta också? Det var väl på tiden. Du har ju inte andats sedan vem det nu är som fanns här innan stod framför dig. Hur länge har du gått runt med samma luft i dina lungor, och samma syre i blodet?
Jag tror att vi människor andas in för mycket och ut för lite, fast om du tycker att du andats efter en enda natt, så har du definitivt inte låtit andra göra det. Ensam är visserligen stark, men det beror på att ensam alltid har någon bredvid sig. Även om man inte tänker på det. Lät du dem som stod bredvid dig andas innan du ryckte bort dig själv? Varför tvingar du ner mer luft i deras lungor, när de redan har för mycket? Varför gör du samma sak mot dig själv? Andas ut.
Vad händer när du rivit upp lakanen, duschat lite för länge och lämnat fönster och dörrar öppna tills hela huset är iskallt? Du kryper ner i din nybäddade säng, i ett rum som inte luktar något annat än kall nattluft, och inser att allt är precis lika kvävande som innan. De där rena lakanen hade lika gärna kunnat ha varit virade kring din hals, och du kan fortfarande känna fingeravtrycken du tvättade bort från dina höfter. Brännande, pulserande punkter som trycker sig in i huden, och vägrar att släppa taget. Sparka av dig täcket. Det fungerar inte, eller hur? Frågan är om du ska tända lampan, om ljuset eller mörkret är mest tryckande.
Du skulle ju kunna jobba lite, nu när ingen håller dig tillbaka. Slå upp almenackan. Jag lovar att det bara krävs ett enda streck för att stryka det där namnet, men nej, du trycker alldeles för hårt och till sist har du två kvadratcentimeter papper som är genomdränkta med bläck. Svartblå sörja som redan klibbat av sig på dina händer, men du kan fortfarande se bokstäverna, inte sant? När ska du förstå att de inte finns på pappret, utan på din näthinna?
Det kanske hjälper om du slänger ut det där fotografiet på hyllan ovanför datorn. Ni behöver inte stå där och le mot kameran längre. Du klarar av att le själv, så det så. På tal om datorn, så kan du ju rensa ut hårdiskarna också. Allt som inte är enbart ditt behöver inte finnas där längre. Ensam är stark, i nöd och lust.
Förresten, nu när du ändå är uppe och igång, vad ska hända med bokhyllan och garderoben? Du läser ju aldrig thrillers, och det där är inte dina kläder. Släng ut allt. Det hör inte hemma här.
Så, nu är det klart. Här finns bara du, inte ett enda spår av någon annan. Eller jo, vänta lite, du finns ju fortfarande, så egentligen har allt det här inte spelat någon roll. När det bara är du och tomheten kvar, så fylls ju tomrummet automatiskt med dig och dina minnen, och vem finns i dig? Samma person vars liv du precis packade ner i svarta plastsäckar och flyttkartonger. Gratulerar, du har lyckats med det värdelösa konststycket att göra dig av med alla fysiska bevis. Vad är starkast? Fotografiet, ett ögonblickspapper, eller minnet av hur många misslyckade bilder ni fick ta innan båda var nöjda?
Jaha, så nu skall du börja gråta också? Det var väl på tiden. Du har ju inte andats sedan vem det nu är som fanns här innan stod framför dig. Hur länge har du gått runt med samma luft i dina lungor, och samma syre i blodet?
Jag tror att vi människor andas in för mycket och ut för lite, fast om du tycker att du andats efter en enda natt, så har du definitivt inte låtit andra göra det. Ensam är visserligen stark, men det beror på att ensam alltid har någon bredvid sig. Även om man inte tänker på det. Lät du dem som stod bredvid dig andas innan du ryckte bort dig själv? Varför tvingar du ner mer luft i deras lungor, när de redan har för mycket? Varför gör du samma sak mot dig själv? Andas ut.
