"Ett barn."
Svenska bussar/ busshållsplatser är mycket lustiga fenomen. Här gäller nämligen total tystnad, en individ på en buss/ busshållsplats skall inte på något sätt, varken psykiskt eller fysiskt ens försöka ta kontakt med en medpassagerare. Vissa frågor är dock acceptabla, t.ex. "Ursäkta mig, vet du vad klockan är?", "Ursäkta, vet du om tvåans buss har gått?" eller "Ursäkta, skulle du kunna ringa ambulans/polis/brandkår?". Då erfodrat svar anhållits är det dock brukligt att omedelbart avskärma sig psykiskt och avlägsna sig minst tre meter fysiskt sett. Det är heller inte acceptabelt att möta någons blick, i en situation då det finns risk för detta är det därför bättre att fokusera blicken på sina skor, eventuellt marken bredvid sagda skor. Skulle detta mot förmodan ske bör man omedelbart rikta bort blicken, diskret men bestämt, att titta efter en ännu icke ankommen buss är ett lämpligt alternativ.
Om någon okunnig individ skulle bryta mot samtliga sociala föreskrifter och faktiskt börja konversera med en främling finns det tyvärr bara ett alternativ: Man beger sig omedelbart till nästa busshållsplats för att ta en annan buss, personen i fråga är sannolikt psykiskt sjuk/påverkad och har troligtvis någon form av vasst objekt gömt i handväskan/ innanför jackan.
De enda ord som ÖVERHUVUDTAGET bör yttras i buss- sammanhang är "Ett barn/en vuxen.", eventuellt "Ett barn/ en vuxen till Väla C."
det har äntligen bekräftats! svensk busstrafik är ofelbar!
